Kyrkan invigdes år 1960 och har ritats av arkitekt SAR Hans Westman/Lund. Kyrkan har 400 sittplatser. Under kyrkan finns en samlingssal för 300 personer, den s.k. Bispsalen (byggnaderna står på kvarteret Bispen.) l anslutningen till kyrkan finns prästgården med bostäder för 4 präster, pastorsexpedition, tre skolsalar för de katolska barnens kristendomsundervisning.

Arkitekten har anknutit till medeltida arkitektur: yttermurarna påminner om gamla kullerstensmurar, byggnaderna är rätt låga (också för att skära ner byggnadskostnaderna), kyrkorummet verkar varmt och intimt på grund av de mörka färgerna i trädet och i taket, de ojämna väggarna, kopparplåten i lamporna, tegelgolvet. Han har medvetet undvikt dyrbara material och endast använt betong, tegel, furu och svensk granit. Tornet är utvändigt belagt med keramikmosaik som skänkts av IFO verken i Bromölla, som har många katolska arbetare, främst från Polen. Innanför dörrarna sitter vigvattenskålar: när en katolik går in i kyrkan, tar han litet vatten i högra handen och tecknar korstecknet över sig. Detta är påminnelse om dopet: i dopet har man blivit Guds barn, kommer man till kyrkan, kommer man till Guds hus, till sitt egentliga hem.

Tornets utrymme har dragits in själva kyrkorummet och bildar koret. Mitt i koret står högaltaret och där firas den viktigaste gudstjänsten: den heliga mässan. Den kan vara utformad på olika sätt: högtidlig med musik och sång (då kallas den för högmässa) eller mera enkelt när alla böner bara läses (reciterad mässa). Mässan kan firas på olika språk. Högmässan i Vår Frälsares kyrka är mest på latin, därför att detta språk passar bäst till den klassiska kyrkliga musiken, gregoriansk sång. Men epistel och evangelium läses och predikan hålles alltid på eget språk (se häftena som ligger i bänkarna: Den heliga mässan). l övrigt firas mässa mest på svenska, men eftersom så många församlingsbor kommer från andra länder firas den ibland på också på andra språk: ungerska, italienska, kroatiska, ukrainska (då i bysantinsk ritus) m.fi. Vid stora högtider brukar man ha gudstjänster på över tio olika språk. Mässan har alltid två delar:1 Ordets gudstjänst , då Guds ord förkunnas genomläsningar ur Gamla och Nya testamentet och predikan hålles. Detta gör prästen och hans assistenter från pulpeten till höger om altaret eller från ambon (predikstolen). 2. Offergudstjänsten vid vilken prästen står vid altaret (oftast bakom altaret, vänd mot församlingen. Bröd och vin bäres fram till honom. Kristus blir närvarande i bröd och vin, när prästen läser berättelsen ur Bibeln om hur Jesus instiftade nattvarden och sedan tar de närvarande emot nattvarden. Enligt katolsk tro är Jesus levande och odelad närvarande såväl i brödet som i vinet och därför mottager församlingen nattvarden vanligtvis endast under brödets gestalt av praktiska skäl.

Om det finns bröd (oblater) kvar från mässan, förvaras detta i en kalk i skåpet (med bröd och fiskmotivet målat på dörren) bakom altaret. Detta skåp kallas tabernakel . Om på de sätt Jesus är närvarande under brödets gestalt i tabernaklet, brinner i närheten av detta en röd lampa (vanligtvis oljelampa) som kallas evighetslampa . Om en katolik ser att denna lampa brinna, hälsar han Jesus i tabernaklet, i brödet, genom knäfall, det sätt på vilket man förr i världen allmänt brukade hälsa regerande furstar (jämför damernas hovnigning, när de hälsar på kungliga personer). Krucifixet över högaltaret är från 1300 talet och kommer från Ekerö kyrka i Mälaren. Stegen i högra hörnet har rent praktisk betydelse för att komma upp till kyrkklockorna.

Mariabilden i vänstra sidokapellet är från 1600 talet och är en gåva från Münchens ärkestift: Maria, smärt rika modern som står under Jesu kors. Framför Mariaaltaret står en votivljusstake, där folk brukar sätta upp s.k. offerljus . Vaxljusen som brinner i kyrkan är symboler för Jesus: de förtär sig själva (offra sig själva) och sprider därigenom ljus och värmer (sanning och kärlek). När man offra ett vaxljus vill man därigenom visa sin egen offervilja. Över altaret i högra sidokapellet hängde en vävnad, på vilken tre heliga Johannes var avbildade: Johannes Döparen, Johannes Evangelisten och Vianney som på 1800 talet var kyrkoherde i byn Ars i Frankrike : en enkel, fattig man, men en främsta själasörjare. I fönstret står en statyett av den helige Antonius av Padova , en franciskanmunk som levde på 1300 talet och var en lysande predikant. Numera är Johannesvävnaden ersatt med en ikon av den Barmhärtige Jesus enligt syster Faustinas uppenbarelser.

Den serie målningar som sitter på väggen mitt emot de stora fönstren är en s.k. Korsväg . Redan på 200 talet började kristna vallfärda till Jerusalem. Där brukade de gå den väg som Jesus gick, när han hade dömts till döden: från Pilatus’ plats till Golgata. Vid de ställen där särskilda händelser hade ägt rum (t. ex. Simon hjälpte till att bära korset, Jesus mötte de gråtande kvinnorna, Jesus föll några gånger under korset) stannade pilgrimerna en stund och höll en kort andakt. När dessa pilgrimer sedan kom hem igen och berättade om sina upplevelser, ville även de som inte kunde resa till de heliga landet gå Herrens korsväg. Därför satte man upp bilder, som föreställde de olika händelserna, vid vägen uppför en kulle eller i kyrkan. Nu brukar man ibland gå från bild till bild och meditera över dessa händelser för att djupare kunna förstå hur mycket Jesus har lidit för att befria oss från det onda.

Korsvägsbilderna och alla målade fönster är gjorda av Erik Olsson, Halmstadsgruppen. l de små fönstren kan man upptäcka motiv alla hänger ihop med Jesu lidande: t.ex. blodsdroppar, de redskap som Jesus plågades med, Jesu genomstungna hjärta, påskalammet. l det stora fönstret vid dopfunten ser vi den heliga Birgitta som i sina uppenbarelser ser Jesus lida. Dopfunten är tillverkad i keramik. Dopet är uppståndelsens sakrament (Rom. 6,4) och därför står Påskljuset vid dopfunten. Det tänds när ett barn döps.

Helgonbilderna skall påminna oss om att varje kristen bör bli ett helgon: vi vill alla komma till Gud, och är man hos Gud, så är man ett helgon. Helgonbilderna uppmanar oss alltså att göra såsom dessa heliga människor: detta är den säkraste vägen till himmelen. Av denna anledning får också varje barn som döps i den katolska kyrkan ett namn efter något helgon. Nästan alla namn är helgonnamn, oftast förkortade (t.ex. Bengt=abboten Benedikt, Karin=abbedissan Katarina, Birgittas dotter, Lars=diakonen Laurentius). Helgonen kan också be för oss, så som vi kan be för varandra, men eftersom de är i Guds vänner är deras förböner särskilt värdefulla. Maria är den främsta bland alla helgon. Redan på jorden stod hon ju Gud närmare än alla andra människor: hon är Guds Sons moder. l dopet har vi blivit Guds barn, Jesu broder och systrar, alltså är Maria även vår moder. Redan nu lever hon med kropp och själ i himmeln, och även vi skall få göra det en gång, om vi gör Guds vilja såsom Maria.

Längst bak i kyrkan finns flera dörrar som leder till biktrummen eller biktstolarna . Vill man gå till bikt, kan man kalla någon av prästerna genom en ringklocka (men man skall förstås inte trycka på knappen, om man inte vill bikta sig!). På varje biktstol finns även skylt med resp. prästens namn och de språk han talar. Om man har gjort något mot Guds vilja, begått en synd alltså, skänker Gud förlåtelse, om vi uppriktigt bekänner vår synd, verkligen ångrar den, har den sanna viljan att bättra oss och vill göra något positivt för att visa denna vår vilja (göra bot). Synd är aldrig en privatsak: syndar man, så ställer man sig på de ondas sida och skadar de godas sak. De måste man gottgöra, om man vill ha förlåtelse: detta är boten. Avlat är frivillig bot. Man kan inte och har aldrig kunnat köpa syndernas förlåtelse i den katolska kyrkan. Syndabekännelsen skedde ursprungligen inför hela församlingen, men på 500 talet blev det alltmer brukligt, först i Konstantinopel, att bekänna synderna endast för en församlingens representant: prästen eller biskopen. Denne får inte tala om något som han har hört vid bikten. En katolik skall till bikt så snart han har syndat svårt, men de flesta biktar flera gånger om året, även om de inte har gjort några svåra synder.

På olika ställen i väggarna är sammanlagt tolv stenar insatta, i vilka kors är inhuggna. Vid kyrkans invigning har biskopen på särskilt sätt välsignat kyrkans fundament på dessa ställen. Kyrkobyggnaden är nämligen en symbol för Kristi församling på jorden som ju också kallas ”kyrkan”. Såsom en kyrkobyggnad är sammansatt av många stenar och andra byggnadselement för att bli en enhet, ett hus, så är Kristi församling sammansatt av många människor som bildar en enhet: Kristi kyrka, Guds folk. Och såsom kyrkobyggnaden vilar på sina fundament, så är Kristi församling bygg på de tolv apostlarna.

(Sammanställt av Msgr B. Koch som vägledning vid skolornas studiebesök i Vår Frälsares Kyrka). Texten är uppdaterad.