Kyrkans lära i allmänhet.
Kyrkans lära grundar sig på en övertygelse och ett fasthållet antagande att Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. Denna övertygelse och antagande grundar sig på ett historiskt faktum, ett faktum som har bevarats i Kyrkans tradition. Nya Testamentet förklarar detta med att exempelvis förkunna följande sanning; ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son” (Joh 3:16). Denna sanning om Gud leder i sin tur till fasthållandet att det finns en evig Fader som älskar sin Son i Den Helige Ande (Treenigheten).
Gamla Testamentet förklarar hur Treenigheten verkade i bl.a. det judiska folkets historia före Jesu födelse. Men det var först efter Jesu födelse, död och uppståndelse som Kyrkan blev till. Utifrån Kyrkans liv och gemenskap har Nya Testamentet, som handlar om det nya förbundet med Gud och människosläktet, uppkommit. Det betyder helt enkelt att Nya Testamentet är en produkt av Kyrkans liv och dess tradition (och inte tvärtom).
Vår Kyrka har bevarat denna tradition intakt genom bandet tillbaka till apostlarna (den s.k. ”apostoliska successionen”). I synnerhet är bandet tillbaka till aposteln Petrus utmärkande genom påveämbetet och dess funktion. Jesu egna ord förverkligas i och genom detta ämbete; ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan ska jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (Matt 16:18). Då Jesus talar om ”min kyrka” innebär det även att det bara finns en kyrka, en Kristi Kyrka och inte flera. Denna Kristi Kyrka förverkligas i den Katolska Kyrkan. I den Katolska Kyrkan som är den universella Kyrkan och som omfattar alla folkslag och nationer och som har bevarat helheten av det som Jesus har givit henne. Jesus är centrum i denna Kyrka, därför är hon även helig, trots sin mänskliga bräcklighet. Sammanfattningsvis innebär detta att den Katolska Kyrkan är En, Helig, Katolsk och Apostolisk.
Utifrån olika koncilier (biskopsmöten) har Kyrkan utmejslat den sanna Tron. Exempel på detta är den apostoliska trosbekännelsen. Denna trosbekännelse kommer ursprungligen från de tolv apostlarna (Jesu utvalda lärjungar) och har fördjupats och förklarats ytterligare genom konciliet i Konstantinopel (Istanbul) år 381 e. Kr. Därigenom har vi fått den s.k. ”konstantinopolitanska trosbekännelsen”.
Dessa två trosbekännelser är alltså;
Den apostoliska trosbekännelsen:
Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.
Jag tror ock på Jesus Kristus hans enfödde son, vår herre, vilken är avlad av den helige ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Jag tror ock på den helige Ande, den heliga katolska kyrkan, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, köttets uppståndelse och ett evigt liv. Amen.
Den konstantinopolitanska trosbekännelsen:
Jag tror på en Gud, allsmäktig fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är.
Och på en Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår frälsnings skull har nedstigit från himmelen.
Och han har antagit kött genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa.
Han har ock blivit korsfäst för oss under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; På tredje dagen har han uppstått efter skrifterna och uppstigit till himmelen. Han sitter på Faderns högra sida och skall igenkomma i härlighet för att döma levande och döda, och på hans rike skall icke vara någon ände.
0ch på den helige Ande, Herren och Livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och förhärligas och som har talat genom profeterna. Och på en, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett dop till syndernas förlåtelse och förväntar de dödas uppståndelse och den kommande världens liv. Amen.
Dessa två trosbekännelser visar också på sambandet mellan Kyrkans levande Tradition och Bibeln (i synnerhet Nya Testamentet). Det som Kyrkan m.a.o. lär är helt i överensstämmelse med Bibelns ord och det som står i Bibeln bärs fram i Kyrkans tradition och dess historia.
Ett exempel på detta är följande; i evangeliet enligt evangelisten Lukas blir Jungfru Maria hälsad genom ängeln Gabriel på följande sätt; ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” (Luk 1:28). Detta begrepp ”högt benådad” är så rikt på innehåll och mening att det inte fullt ut kan förstås enbart genom en vetenskaplig (exegetisk) analys. Först år 1854 uttalade sig påven Pius IX högtidligt om detta och förklarade bl.a. att det innebär att Jungfru Maria är fri från arvsyndens fläck. Ca 100 år senare (1950) förklarade Pius XII ytterligare en dogm om Maria där det klargjordes att Maria upptogs till Guds härlighet med kropp och själ i samband med hennes ”insomnande”. I bägge dessa fall proklamerades högtidliga dogmer från påvarnas lärostol i en trosfråga. Dessa två dogmer går i bägge fallen tillbaka på Lukas 1:28. M.a.o. Kyrkan har trott och burit denna sanning i sin levande tradition men har först hundratals år senare förklarat mer ingående vad detta betyder. Det finns därför ingen motsättning i det som Skriften lär och i det som Kyrkan lär. Tvärtom; Skriften (i det här fallet Nya Testamentet) förutsätter Kyrkan eftersom det har kommit till genom och i Kyrkans liv.
För övrigt kan det i sammanhanget komma väl till pass att förtydliga det faktum att en katolik inte tillber Maria (eller andra helgon för den delen) utan enbart hedrar och vördar dem. Tillbedjan tillkommer enbart Gud. Denna heder och vördnad för helgonen kan uttrycka sig på olika sätt i olika kulturer såsom exempelvis processioner med helgonstatyer. Men det är aldrig frågan om tillbedjan.
Tillbedjan förekommer däremot i samband med vördnaden för Jesu Kristi verkliga och reella närvaro i Kyrkans nattvardsfirande, samt i samband med gemensam lovprisning av Jesus. I det sistnämnda fallet görs detta genom knäfall framför ett s.k. tabernakel (altarskrin) som innehåller förvandlat bröd och som oftast är placerat vid altaret (en röd brinnande lampa i närheten av tabernaklet är tecknet på att det finns förvandlat bröd inne i tabernaklet). Därtill kan en stor hostia från tabernaklet sättas fram av prästen/diakonen i en särskild utformad hållare för gemensam tillbedjan och välsignelse (monstrans).
Kyrkans etik och morallära.
När det gäller Kyrkans lära på det moraliska och etiska området följer Kyrkan helt enkelt det som de tio budorden lär. Dessa budord härstammar från tiden före Kyrkans tillkomst (2 Mos 20:1-17 och 5 Mos 5:6-21) men har en evig giltighet och omspänner alla folk och religioner. De är eviga lagar som finns inpräntade i naturordningen och gäller därför för varje människa i alla tider och är som en instans inför hennes samvete.
De tio budorden;
1 – Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
2 – Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn.
3 – Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
4 – Visa aktning för din far och din mor.
5 – Du skall inte dräpa.
6 – Du skall inte begå äktenskapsbrott.
7 – Du skall inte stjäla.
8 – Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
9 – Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna.
10 – Du skall inte ha begär till din nästas hus.
Kyrkan har fördjupat de tio budorden och ”kristnat” dem genom det som Jesus lär i den s.k. ”Bergspredikan” (Matt 5-8).
Mycket tydligt visar Kyrkan på att hennes etiska hållning rättar sig efter Skriften när det gäller exempelvis frågor om homosexualitet, pornografi etc. (1 Kor 6:12-20; Ef 5:3-5; Kol 3:5 m.fl. .)
När det gäller frågan om homosexualitet är det viktigt att tillägga att Kyrkan aldrig fördömer en homosexuell person i sig men säger enbart att den homosexuella akten är felaktig. Det görs m.a.o. en skillnad på person/akt. Men då en person skulle bejaka en sådan akt kan man å andra sidan inte välsigna en sådan person eftersom denne medvetet bejakar en felaktig akt som i sin tur fördärvar personen i fråga. Kyrkan kan därför inte acceptera att välsigna ett sådant beslut eftersom det i sig är fördärvande och förstörande för personen som väljer att leva ut i en sådan livsstil. Därtill är det även fördärvande för samhället som sådant. Därför finns det många homosexuella som avstår från sex för att överhuvudtaget inte bryta mot det sjätte och det nionde budordet (de budorden som handlar om sex och begär). Deras röst bör också höras – inte bara dessas som ropar efter en välsignelse.
Eftersom människans bästa alltid står i fokus kan Kyrkan aldrig heller acceptera abort och eutanasi. Människan som sådan, oberoende av hennes grad av medvetande, förmågor och egenskaper har ett absolut värde enbart i det att hon är människa. En eventuell frågeställning gällande en gryende eller döende människa kan inte ta bort det absoluta och okränkbara människovärde hon besitter.
Vetenskapen lär att människan blir till i konceptionens ögonblick, vilket gör att hon redan då har ett människovärde. Hon är i vardande och håller på att bli mer och mer det hon är ämnad att bli från och med konceptionsögonblicket. Att p.g.a. någon slags ”medicinsk rättfärdighet” stoppa denna process; antingen i zygot-, blastem-, embryo-, eller i fosterstadiet är därför absolut nonsens. Det är ett direkt brott mot det femte budordet – i vilket ”stadium” det än är frågan om. Om det inte vore fråga om nonsens kan man ju fråga sig varför vi inte tar livet av ett spädbarn som kryper på alla fyra (det barnet är inte heller fullt medvetet om sig självt, ej heller kan det klara sig på egen hand). Eller för den delen; varför inte ta livet av dem som är medvetslösa, förståndshandikappade eller sover? (De vet ju inte ”om sig själva” i det tillståndet eller perioden av sitt liv.)
Forskning på befruktade stamceller är utifrån det ovan förklarade även det ett brott mot det femte budordet.
Men om exempelvis moderns liv står på spel i samband med en födsel har modern rätt att värna om sitt eget liv, i fall hon beslutar sig för det. I det fallet är det inte fråga om abort utan om att värna som sitt eget liv. I extrema fall såsom exempelvis våldtäkt har modern inget ansvar i att ta hand om ett sådant barn – hon kan gärna adoptera bort det eftersom hon inte har önskat det. Men om hon skulle göra abort tillfogar hon än mer ondska i det som redan har varit ondska i samband med orsaken till hur barnet blivit till. Det är ju inte barnets fel hur det har blivit till, men att barnet är till, gör att detta barn har sitt oberoende absoluta värde i sig, eftersom också hon är en människa i vardande.
För övrigt bör nämnas att sk. ”dagen-efter-piller” i strikt mening inte är preventivmedel utan snarare abortpiller.
På frågan om när onödig livsuppehållande apparatur eller medicinering tas bort från en döende patient, är det inte frågan om aktiv dödshjälp i det fallet (eutanasi), utan snarare om att låta naturen ha sin gång. Men att påskynda förloppet av döendet genom extra medicinering eller p.g.a. att patienten önskar det själv (självmord) är en fråga om aktiv dödshjälp och absolut inte acceptabelt eftersom avgörandet när och hur vi ska dö inte ligger i våra händer i att bestämma.
Fader Wojciech Waligórski